Artikel ur VK från slutet av 50-talet

Juktå by – nybyggarverk i spillror

Kilowattjakten dränker Olof Anders skapelse

I början av 1800-talet kom en man skidande tvärs över landet från Blattnicksele till Storjuktan där han visste att det inte fanns insynat något nybygge, Han fann en glänta vid stranden av ån, runt om var det obanad vildmark. Han valde sin plats och timrade en stuga på skarsnön samma vår, den fick tina ner till marken när våren kom.

När det blev sommar och vårfloden gått, tog han sin nyvunna maka i fö1je, sin enda ko i repet och den egendom de hade bar de på ryggen över bergen till sitt nya hem, där de installerade sig i den timrade stugan. För kon kvistade dom av en yvig gran längst ner, som blev dess plats i första hand. Under den första sommaren skulle ladugård byggas och primitiva inredningar snickras till stugan. Så mannen hade händerna fulla av arbete. De fiskeredskap han hade var ytterst primitiva, och han hade inte heller tid att fiska fastän ån vimlade full av ädelfisk: det visste han sedan förut. Hans namn var Anders Olofsson.

Under de första vintrarna blev fattigdomen oerhörd; där fanns inte alltid mat på bordet. Enligt sägnen fick nybyggarna vid Storjuktan när det var som värst slakta sin enda gårdshund för att få kött på bordet. Men det räckte ju inte så länge.

Man härdade dock ut och det gick allt bättre att klara sig. Så började barnen komma. De äldste hette Johan och föddes 1820, Olof född 1824 och Anders född 1828. Dessa tre var egentligen Juktå bys grundare.

När de blev vuxna synade de in olika ställen. Anders Andersson synade med hjälp av sin far in Sandvik. När sedan avvittringen kom fick han en totalareal av 1311 hektar, Olof Andersson kunde insyna en totalareal av 1931 hektar, och Johan Andersson fick en areal av 784 hektar.

Olof Andersson var en kraftkarl

av stora mått. Han hann med att bygga stugor åt två av sina söner som fick sina ställen i Juktå. Vidare köpte han ställen I Gubbträsk åt två av sina söner, Nils och Karl Olofsson, därifrån kommer släkten Stenlund som nu bor där.

Pengarna för köpen i Gubbträsk hade han fått in genom att sälja smör. Man samlade bark av rönn och asp under sommaren och samlade vinterförråd för att ha till kreaturen. Besättningen blev stor, men smör på bordet vankades inte ofta, det skulle användas till att få in likvida medel. På vintrarna skaffades smöret till marknaden i Lycksele, och på sommaren rodde man nerför ån och älven till Gunnarn för vidare transport. Smöret förvarades i stora höga byttor där allt vatten klamrats bort. För att få byttan alldeles tät när den var full av smör revs tunt fint näver och lades ovanpå och klamrades fast. Det smöret var nog hundraprocentigt fett.

Om Olof Andersson finns många historier. Genom hans ena son har vår sagesman hört berättas att en gång kom Olof in i hemmet, kastade ett par mesostar och vitostar i ryggsäcken där kaffepannan för jämnan fanns, liksom yxan i båten, och sa: ”Nu far jag oppefter sjön för att fiska och jag blir borta nån dag.” Han blev borta några dagar, men när han kom rodde han med en ny båt som han gjort enbart med yxa och hammare. Naturligtvis hade han även en hel del fisk i båten.

Efter denna Olof Andersson blev senare största delen av byns hemman. Hans äldre broder Anders, som fått sitt hemman i närheten av sin fars ställe i själva byn, dog vid 52 års ålder och hans släkt blev inte så vitt utgrenad. På ålderdomen fick Olof Andersson för sig att han skulle syna in ett ställe åt sin yngste son, Israel. Han började fara omkring i skogarna, fann ett ställe där det fanns myrslåtter för att föda kor och där timrade han en stuga. Vid avvittringen fick han sig där tilldelat ett skifte om 600 hektar. Det stället heter Hemnäs, och dit flyttade Olof med sin yngste son som fått sitt gifte från Norrsele.

Det var duktigt folk, och alltefter som de vann nya tegar från en motsträvig mark ökades deras försörjningsmöjligheter. Bl a röjdes ett videsnår där en fjällbäck rinner ner från Blaiken och gav foder åt fem kor. Där timrades småningom många ekonomibyggnader.

Timrade ensam en lada om dagen.

Olof Andersson timrade där 30 ängslador. Han brukade gå ut en tidig morgon och när han kom hem igen var ladan klar. Då hade han burit ihop timret, rest väggarna, lagt golvet och kluvit och lagt tak.

En höst hade Olof Andersson, som inte än överlåtit hemmanet åt sin son, lånat bort en ko till en fattig änka i Åbacka och när tiden var ute for han tillsammans med sonen för att hämta tillbaka kon. På hemvägen togs kon i båten för den åtta kilometer långa färden tillbaka över sjön. När man nästan var hemma rörde kon på sig så olyckligt att båten kantrade och alla kom i vattnet. Olof Andersson klamrade sig fast vid båten, men sonen Israel gick till bottnen. Kon simmade tillbaka till Åbacka och änkan som sedan fick behålla den så länge den var duglig.

Olof Andersson var då redan en åldrig man och förstod att han inte kunde sköta sina domäner längre. Hemmanet såldes för 600 kronor till en avlägsen släkting som hette August Mattsson. Småningom kom hemmanet i händer som var mera intresserade av affärer med skog än med att bruka jord. Och nu hamnar Olof Anderssons sista arbeten under vatten.

En vårmorgon den 25 maj 1907 gick Olof Andersson över isen mittför Hemnäs till Skerfobäckens mynning, där han hade båten i en vak. Han var på väg för att. fiska. Men han kom aldrig fram; han gick ner genom isen och drunknade.

Storhemmanet delas.

Hans två söner Johannes och Erik Olov, som tog sig namnet Byström; delade hemmanet i Juktå med de 1931 hektaren. Johannes byggde på ett ställe längre ner efter ån, kallat Stormyrnäs. Deras söner gjorde en stor arbetsinsats och skaffade sin utkomst med jordbruk och fiske. Välståndet i byn växte, och juktåborna följde väl med sin tid. Väg över från Blattnicksele började brytas cirka 100 år efter det stamfadern först kommit skidande över landet.

Hårt slit skonade 15 skuldfria gårdar.

Det var välstånd i Storjuktan, skapat genom idogt strävande och sparsamhet. I dessa femton gårdar som byggts på det ursprungliga hemmanet fanns ingen inteckning, allt var betalt och det fanns nog även en slant på kant. Man klarade sig bra, trivdes.

Otryggheten kom med Vattenfall.

Men så kom Vattenfall med sina instrument och mätningar och man började dra sina slutsatser om vad detta skulle innebära. Det blev informationsmöte, och där fick Juktåborna höra att deras vackra by, inte hade någon framtid längre. Otryggheten började krypa i sinnena, och de som hade planerat att bygga på sina fastigheter avstod. Man fick höra att Vattenfall höll på med ett jätteprojekt på den vattensjuka Galgatmyren vid Sorsele samhälle. Detta område heter numera Nyängen, men misstron mot myren är djupt rotad och ännu heter den i dagligt tal vad den hetat förr.

Vår sagesman kände mycket väl till myren sedan barndomen, och när det blev sagt att Juktåns by skulle flyttas dit var han ofta dit och såg på Vattenfalls framfart. "Det var inte som dom skulle ha gjort rätt för sina agronomstitlar, där verkade inte finnas någon sakkunskap. Dom började odla där det gick vatten i knä på stövlarna, körde ihop jättehögar med vide och ris för att brännas. Men när detta trampats ihop av tunga traktorer var det väl inte underligt om de fick hälla tusentals liter med brännolja för att få det att brinna. Oljan brann, naturligtvis. "Visserligen blev det odlingar med tiden, men vad dessa kostar det är för oss ofattbart."

"Dom byggde tre gårdar, fortsätter han, och dessa hade nog gått bra ätt sälja om de varit annorlunda. Men Juktåborna var vana vid att ha svängrum i sina bostäder och ekonomibyggnader, och dessa var alldeles för små. Vattenfall har dock fått sälja två av dessa gårdar åt yngre personer. Den ena heter Valter Brännlund, den andra Lennart Byström. Brännlund härstammar egentligen inte från Juktåns grundare, men Byström är femte generationen av Anders Olofsson som började i Storjuktan.

"Genom Vattenfalls väntade ingrepp i Storjuktan har redan tolv familjer sålt sina hemman och lämnat byn, endast ett fåtal är fortfarande kvar. Det kallas nationalekonomiskt att en sådan bygd skall försvinna. Vattnet är dyrare än jord och kulturgärningarna fick ej bestå."

I likhet med många andra som flyttat, har Vilhelm Brännlund sökt sig till Sorsele samhälle där han byggt egen gård. Han är inte längre den arbetskarl han har varit; 66 år. Men för de yngre var det en olycklig tid att flytta från tryggheten i byn till samhällets trängsel på arbetsmarknaden. Och när talet kommer in på hur det känns, när byn nu skall dränkas under vatten, då kommer en vemodig klang i hans röst: Jag minns en syn när jag stod på en höjd och såg ut över byn i skördetid. Där slingrade sig vattnet i ån silverglänsande förbi, där reste sig hässjornas rader över gröna fält som erövrats ur en motsträvig mark och gav oss trygghet. Vi har fått betalt; ja, men inga pengar kan ersätta de naturrikedomar vi ägde.

På pensionärshemmet i Sorsele träffar man makarna Oskar och Evelina Byström. De är gamla nu, Oskar är sonson till Ol'Anders som han mycket väl minns. Om han levat nu, nog skulle han tyckt det varit på tok att överge byn. De tyckte väl inte heller själva det var så roligt, även om de fått en trivsam lägenhet på hemmet där de får sköta sig själva. "Men vi blev ju tvungna att flytta så vi blir väl tvungen att trivas också. Vintern och snön då kan det ju vara skönt. Men om sommarn, då kände man sig fri i Juktå.  Det blev lite olustigt också mot slutet i byn, alla visste att vi måste därifrån, så det var ju inte så inbjudande, att företa sig något för framtiden där. Det fanns folk som sa att vi hade för bråttom därifrån, men det var ju ingen mening vara kvar längre."

Många av de forna grannarna kan dock Byström träffa om han promenerar till den andra änden av samhället; för där bor bl a tre av hans söner i egna hus i det nya kvarter som folkhumorn döpt till "juktkolonin"

I den mellersta av de villor som Vattenfall byggt invid Galgatmyren på sitt område Nyängen i utkanten av Sorsele samhälle bor makarna Kerstin och Lennart Byström, femte generationen efter Juktå bys grundare. För detta ställe, d v s villan och ladugården med tillhörande 5.25 hektar odlad jord skall de betala 80000 kronor. Men det priset anser Lantbruksstyrelsen vara för högt.

Makarna Byström är mycket unga och nygifta. Det är nog sällan man träffar på ett modernt ungt par, som vill ha något besvär med att sköta jord och ladugård. Två kor och en häst finns i ladugården, och mera tänker de inte heller ha, det räcker för hushållet. Lennart, som i vinter kör timmer med sin egen häst i Åbacka längst upp i det område som berörs av däm­ningen, har arbetat i skogen sedan sitt femtonde år och har alltså trots sin ungdom fått lära sig att klara sig själv. Typiskt är väl att han vid VK: s besök håller på att laga sina skor med nål och tråd.

Villan är modern och lättskött med trevliga rum och ett kök som fru Kerstin inte har anledning att klaga på. Det är möjligt att de blivit bofasta i Juktå om byn gått fri. Dessa unga människor har hunnit vänja sig vi fria vidder och man förstår väl deras tankegång, i stället för att bygga i de trånga bostadskvarteren har de velat ha ett större och friare område än så att känna som sitt eget. Men om en sjätte generation varit lyckligare att växa upp i byn om den skonat eller i samhället, det är en svår fråga att avgöra.            L e s t e r